En resväska och en dröm

sep. 11, 2012

Paolo Orlandoni

Året var 1986. En fjortonårig pojke kom till Milano med en resväska och en dröm. En dröm om att bli världens bästa målvakt. Han kom till Inter, där han påbörjade sitt äventyr i akademin. Som bollkalle, hämtade han ofta bollar åt den store Walter Zenga på Giuseppe Meazza. Paolo Orlandoni blev inte världens bästa målvakt. Men han var värd att älska ändå.

Paolo Orlandoni gjorde sammanlagt fyra matcher för Inters a-lag. Han var kvar i klubben från att han var 14 tills det att han var 19, det var då hans äventyr i en rad andra klubbar i Serie B påbörjades. Året var 2005, när Paolo mitt i kontraktsförhandlingar med sin klubb Piacenza fick det samtal han hade väntat på sedan han 1991 lämnade Inter. Paolo var inte längre en fjorton årig pojke med en resväska och en dröm om att bli världens bästa målvakt, han var en fullvuxen man som var redo att komma tillbaka till laget han älskade.

För den som inte känner till Paolo Orlandoni väl, så räcker det med att beskriva honom som en jordnära person. En som använder sitt leende för att lösa problem och som inte gärna skriker. Lugnt och sansat med fötterna på jorden lever sitt liv i den klubb han älskar. I en värld av överbetalda divor, är han en väldigt speciell person. Omtyckt av alla i sin omgivning, uppskattad av gli Interisti och mer än den fantastiska målvakten han drömde om att bli är han en fantastisk man. När jag var i Milano för första gången för att se Inter, i april 2009 begav vi oss till Appiano Gentile. Då det var en helgdag och det var under Mourinhos tid så kryllade det av supportrar som ville ha en skymt av en bråkande Balotelli, Mourinho, Eto’o eller de andra stora stjärnorna. De, 50-100 supportrarna fick se sina hjältar susa förbi en efter en i sina fina sportbilar. Alla var vana, bötessumman på försening är hög och laget befann sig i en avgörande period av säsongen som sedermera skulle avslutas med en trippel.

Mitt i allt ser vi hur en svart volvo kommer mot oss. Föraren försöker inte sätta ett nytt fartrekord utan han stannar lugnt och fint på flera ställen. Mitt första möte med Paolo Orlandoni glömmer jag aldrig bort. Han tog sig tid att skriva autografer och ta bilder med de som ville och kostade även på sig att säga “Ciao” till Sverige, när jag filmade honom. Det var då det gick upp för mig att Orlandonis roll i Inter, inte bara var som tredjemålvakt. Utan att han var där för att han var en av oss. Han hade själv varit en av tusentals små barn som varje dag får se sina största idoler gasa förbi dem, han hade själv varit på arenan för att se laget han älskar spela, han hade själv blivit besviken och han hade själv fått fira klubbens framgångar.

I Inter levde han sin dröm och var därför ingen av de vars tankar svävade iväg i en tro om att de är bättre än de egentligen är. I maj 2012 var jag i Milano igen, tillsammans med supporterföreningen Interisti Svedesi. Ett tjugotal Interisti fick träffa på sina största hjältar och det var den stora snackisen. Själv grubblade jag på något annat, det var första gången av mina gånger på Appiano Paolo Orlandoni inte hade stannat bilen för att skriva autografer. Efter en kortare diskussion med mannen som säljer saker utanför träningsanläggningen var vi överens, Paolo Orlandoni skulle lämna Inter. Han var ledsen över att han skulle lämna den klubb han älskar och det här var hans sätt att visa det. Han hade dock, stannat på vägen in till träningen.

Två veckor senare, publicerar Orlandoni ett öppet brev på Inter.it: “Jag vill tacka alla Inters supportrar. Jag blev inte den nya Walter Zenga, men ni sjöng mitt namn ändå. Jag hoppas jag har kunnat ge tillbaka all kärlek och visa att jag är en av er. Den enda skillnaden är att jag inte bara är en supporter till tröjan, utan att jag även är lycklig nog att bära den. “

Paolo Orlandoni avslutade sitt kapitel som spelare där, men han påbörjade samtidigt ett nytt. Han är nu målvaktstränare för ungdomarna och vidarebefordrar sina tankar och sitt kunnande till de kommande generationernas målvakter. När Curva Nord tackade Julio Cesar, hängde de upp en banderoll där det stod: “Chi la maglia ha onorato e amato, non verra mai dimenticato. Julio uno di noi”. “Den som har älskar och hedrar tröjan, kommer aldrig att glömmas, Julio en av oss.” Paolo Orlandoni har både ärat och älskar tröjan, vilket är varför han är och förblir en av oss.

Den här sagan är inte slut än, men till en spelare som aldrig kommer att få den uppskattning som han förtjänar skriver jag tack. Tack till Paolo Orlandoni, en som har lyft den där jävla champions och även förtjänat den.

Siavoush Fallahi er en 20 år gammel Interista fra Stockholm. Han er visepresident i den svenske supporterklubben til Inter, Interisti Svedesi. Du kan lese hans artiklar på SempreInter.com eller på Svenskafans sin Inter-side der han er redaktør. Følg han også på twitter.com/SiaTheMan.

Bilde: inter.it

Great! You've successfully subscribed.
Great! Next, complete checkout for full access.
Welcome back! You've successfully signed in.
Success! Your account is fully activated, you now have access to all content.